Camping

För mig finns det knappast något mer avkopplande än att efter en lång bilresa komma fram till en camping. När man har kollat in stugan eller den hyrda husvagnen och kan slå sig ner på verandan med kaffe eller vin och känna att man äntligen är framme.
Nu har vi testat olika hotell i Jönköping när vi hämtat och lämnat Erik inför och efter somrarna. Visserligen bättre sängar och hotellfrukost. Men inte alls lika mysigt som på camping där man träffar andra människor och ibland sitter ute och kurar i ljusa sommarnätter. Eller mörka nätter beroende på var man är.
Vi bodde på Lovsjöbadens camping strax söder om Jönköping. En liten trevlig camping med fin utsikt över sjön.

Vårblomning

När jag var ung lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli som min pappa, åtminstone inte i ett avseende. Nu hade jag en mycket trevlig pappa, men hans stora blomsterintresse hade jag svårt att förstå. Nästan alla diabilder som fanns hemma hos oss var på blommor i första hand och på familjen i andra. Jag lovade mig själv att mina barn skulle besparas långa föreläsningar om blommor.

Men så enkelt blev det inte. Sista veckan har jag sett blommande slån, blommande syrener och syrenträd, löjtnantshjärta, spireor, äppelträd, körsbärsträd, kastanjer, purpurapel, andra prydnadsaplar, gullregn, alunrot osv. Om jag har varit i paradiset? Ja, nästan. Lyckades pricka in en av årets vackraste veckor när vi åkte söderut.
På hemvägen inser jag att yngste sonen inte har en aning om vad som blommar så vackert. Jag blev smått förtvivlad, vad har vi gjort mot våra barn som flyttat så norrut att de inte har en aning om hur kastanjer ser ut eller gullregn? Mellan Jönköping och Norrköping pekade jag på all blomning och försökte intensivlära Erik. Men så kom jag att tänka på pappa...
Erik visste i alla fall vad som var blommande raps och det är väl inte så tokigt ändå.

Vädret var inte det bästa så mina försök att fotografera kastanj och gullregn gick om intet. Men två bilder i solsken fick jag.

En vårresa

`



gjorde Anders och jag den här veckan. Vi reste ner till svärfar Sam i Nynäshamn, Ostkustens pärla.
Vi firade hans födelsedag, 85 år, lite i förväg. Han fick bl a ett glasfat som jag har gjort själv.

Sedan reste vi till Jönköping där vi hämtade Erik, som ska vara hemma här nu i två månader. Vi hann även med ett besök hos Carina i Gränna. Hon är en blogg- och facebookvän som jag träffade på riktigt utanför cybervärlden nu. Gränna är en vacker stad som ligger tjusigt belägen och Carina bor dessutom väldigt fint. Det var kul att träffas och förhoppningsvis blir det fler tillfällen!

På bilderna är svärfar Sam, Anders bonussyster Mia och hennes Kalle. Vi träffade Kalle för första gången och tycker att han är mycket trevlig. En bild är från svärfars lägenhet och visst bor han fint med havsutsikten?

Jag vill inte

ha reumatism. Idag är jag så less på sjukdomen och har i natt i drömmen krävt att läkarna skonar mig och tar bort den. Jag vill inte, jag orkar inte, jag har redan andra sjukdomar som krånglar till livet. Jag är rädd för framtiden. Finns det ingen annan som vill ha min sjukdom? Nej, naturligtvis inte, det kan jag förstå.

Jag vet att min rörelseförmåga oftast är normal om jag inte promenerar alltför långt. Men ibland är en kilometer för långt. Kanske borde jag inte klaga...Nu äter jag cortison varje dag och det gör mindre ont. Men istället kommer magkatarr som biverkan. Någon värkmedicin får jag inte ta, eftersom en tidigare medicin ställt till början på en skada och värkmedicinen kan förvärra detta. Losec får jag inte heller äta av samma skäl. Hur man än gör med mediciner har jag alltid rejält ont någonstans...dessutom går läkarna efter provsvar för att se om jag har ont och inte efter min upplevelse av smärta. Nu har jag äntligen fått en patientansvarig läkare efter mer än fyra år. Man borde kanske vara tacksam, men jag passar utomordentligt dåligt som tacksam patient. En gammal sjuksköterska vill ju lägga sig i och själv ha koll på allt.

Det är tur att jag har min familj och mina intressen. Nu när jag har gnällt av mig känns det genast lite bättre. Nu ska jag sy mer på Ösd-gruppens projekt. Det kommer att bli så fint! Någon bild blir det inte förrän efter Mors Dag, då det är första gången vi får se varandras arbeten.
Ha en bra vårdag!

Symaskins-LAN

Även damer i sina bästa år kan ägna sig åt LAN. Igår hade vi symaskins-LAN här hemma i mitt kök i Pilis. I ärlighetens namn vet jag inte hur mycket som blev sytt, men roligt hade vi! Vädret var fint och soligt, så det blev fika och lunch på min fina veranda. Ja, verandan är långtifrån fin, men den ligger vackert och ostört i en skogsbacke liksom hela huset.
Tyvärr glömde jag att ta några bilder på kviltarna Ammi, Anna-Lisa och Anna-Lena, men istället blir det en bild av min lilla tovade väska. Först tänkte jag sy ett kviltat lock till den, men när jag testade det försvann "tovningskänslan" och bara locket syntes. Istället dekorerade jag den med vackra knappar jag fick i födelsedagspresent av vår generösa kviltvän Lousie D. Jag fick också fina kvilttyger av henne då. För en vecka sedan gav hon bort även bort tovmaterial, mönster och ytterligare tyger mm till mig och andra. Tack än en gång Louise!

Kvinnorna som slutade banta...

...handlar inte om mig utan om Lotta Byqvist och Anna Langer (sonhustru till Pekka Langer). De har skrivit en bok som handlar om hur de gör för att leva sunt nu när de kommit till den höga åldern på 45 år.
Båda kvinnorna har bantat med alla möjliga metoder. Nu lever de sunt och har roligt istället och försöker acceptera några extrakilon. De oroar sig ändå lite för rynkor och klimakteriet och ger en mängd råd om hur man ska leva hälsosamt, utan att det går till överdrift.
Råden i boken är vettiga. Bra mat, lämplig motion, behovet av god sömn och mycket annat tas upp. Det är befriande att läsa råd som inte är GI-råd, fettdoktorsråd, lågkaloriråd eller något annat på modet. De skriver bl a om att det är bra att väga några kilon för mycket i klimakteriet eftersom man då har lite mer östrogen lagrat i fettväven. Det rådet stämmer bra enligt min egen erfarenhet.
Den enda invändningen jag har är att författarna beskriver sina liv som om det gällde alla kvinnor i medelåldern. När barnen växte upp hade de utöver den vanliga bostaden sommarställe i skärgården, reste på fjällsemester varje år och självklart fanns också minst en utlandsresa med varje år. Nu när barnen blivit stora är ju ekonomin äntligen bättre och man kan nu äta ute flera gånger i veckan!
Nu ska man ju inte vara missunnsam, men när de skriver om framtiden och arbetsgivarnas sätt att verkligen engagera sig i personalens hälsa blir det för mycket för mig. I vården blir ju delade arbetspass vanligt igen och personalen är färre än någonsin.
Men annars är boken lättläst och inspirerande! Det är bara att bocka av vilka råd man vill och kan följa!

En liten bok

Igår läste jag en ganska liten bok på bara drygt tvåhundra sidor. Den heter Vintervålnader och är skriven av Kate Mosse. Så här skriver tidningen Daily Express om den på baksidan:
"En uppslukande berättelse om att förlora och minnas, i efterdyningarna av första världskriget...Mosse är en mästare på att förflytta läsaren till en annan tid och en annan värld..."

Boken handlar om sorg och saknad, om hopp och förtvivlan, om södra Frankrike på 20-talet... tror man. Dröm och verklighet vävs samman och plötsligt vet inte läsaren vad som är verklighet. Men det har ingen betydelse, boken är en liten pärla och slutet en överraskning.
Det finns fina illustrationer i boken, gjorda av Brian Gallagher.