Tänk så mycket en släktträff kan betyda! En vecka efter min farbror Svens 90-årsdag har jag fortfarande inte landat med fötterna på marken. Min pappas fem syskon lever alla och kunde komma till Enköping. Det är sällan alla träffas samtidigt och för mig var det fjorton år sedan jag sist var med, även om jag har träffat några av syskonen oftare.
Jag är så glad över att få vara släkt med de utåtriktade, pratsamma, snälla och oftast gladlynta syskonen och deras familjer. Syskonen är också musikaliska och sjunger bra. Deras mor var stumfilmspianist i ungdomen. Vi pratar så mycket vi kan hela tiden och är möjligen tysta när vi tuggar maten. Sedan är det dags för prat igen, med alla närvarande och om de frånvarande. 28 kusinbarn har jag nu räknat till och fyra kusinbarnbarn i pappas släkt.
Kusin Tia, som stått mig närmast av alla kusiner, och som jag inte träffat på 22 år fick äntligen sitta bredvid mig vid "barnbordet" på kalaset. När vi var unga sattes vi så långt från varandra som möjligt pga allt fniss. Nu kunde vi skratta och minnas allt roligt, när hela släkten sjöng tillsammans, när vi firade en födelsedag med ett demonstrationståg på 70-talet och alla lekar som vuxna och barn deltog i tillsammans.
Översta bilden visar tre pensionärer, kusin Birgitta till vä, faster Kerstin till hö och syskonens moster Elvy i mitten. De äldre damernas ålder är nästan mitt emellan 90 och 100 år.
Mittbilden jubilaren Sven 90 år med barnbarnet Fredrik.
Undre bilden några av kusinerna vid "barnbordet" Anne-Marie, Tia, jag och Marie.
