föddes idag för 92 år sedan i Nicktuna utanför Västerås. Det var en vecka efter första världskrigets slut. Han hette Bernt Johansson, levde till 1982 och hann aldrig bli pensionär eller träffa sina barnbarn dvs mina söner. På bilden är han nyanställd konstapel vid Västeråspolisen omkring 1942, efter att ha sträckt på sig i samband med anställningsintervjun. I Västerås skulle man vara 180 cm för att få arbete. Pappa och hans bror var någon cm för korta, men bror Sven lyckades inte sträcka sig tillräckligt och fick jobb i Enköping istället. Båda kom att mest arbeta med våldsbrott, ofta kvinnovåld.
Pappa var elitgymnast när han var ung och uppvisningsgymnastiserade på Wembleystadion vid London-OS 1948. Han var motionsledare på fritiden fram till några månader före sin död. Han hade svårt att förstå att hans dotter aldrig fick ens ett medelbetyg i gympa, men klandrade mig aldrig.
På många sätt var han före sin tid. Han åkte ensam med oss barn på semester vid några tillfällen, putsade fönster, lärde sig baka matbröd mm. Inte så vanligt på 60-talet.
Pappa levde ju långt före internet och datorer i varje hem. Just idag tyckte jag att han kunde få vara med på ett hörn i alla fall.
Vad fint du skrivit om din pappa. Min dog precis när han fått pension,1984. Det är så mycket man velat sagt o visat, eller hur? Men vi får hoppas dom är med oss iallafall.
SvaraRaderaCarina, håller med dig, det var ju så mycket kvar...men jag tröstar mig med att jag hade en så fin pappa fast det inte blev så många år.
SvaraRaderaVisst var det på wembley dom hade uppvisning?!
SvaraRaderaJa, det kanske det var! Tore berättade om det i somras för kusinbarnen, tyckte då att han sa Wimbledon. Jag minns nog fel och får ändra det.
SvaraRadera