Jag är gräsänka sedan några dagar, eftersom Anders är i Nynäshamn och hälsar på sin pappa. Han hade även ett annat ärende till Sthlm och det är nu avklarat. Men idag blev jag riktigt avundsjuk och fick längtan tillbaka till Stockholmsområdet. Anders åker pendeltåg genom Södertörn med alla fina svampmarker, lättgångna skogar och alla slånbärsbuskar. Åh , vad jag saknar allt detta! Ingen rädsla för björnar i skogarna, fler sorters svamp och att kunna plocka slånbär till saft och likör när de är frostnupna...bären alltså.
Dessutom åkte han till Wiveca och Kent i Tullinge Strand. Jag hade också velat vara med där och sitta i deras soffa och prata och skratta. De är de Stockholmsvänner vi har saknat mest genom åren. Vi lärde känna varandra på dagis, när våra barn var små. Det är många andra jag saknar också.
Fick ett välmenande telefonsamtal igår som ändå gjorde mig ledsen. Varför ska allt ibland handla om jag jobbar eller inte? Det är fortfarande något mycket känsligt för mig och jag vill inte förklara, jag vill inte tvingas dela med mig. Kände mig uppriven och misslyckad efteråt.
Imorgon kommer lite bilder från utställningen.
Trist att få såna tele.samtal även om det är i välmening. Förstår att det känns tufft, men du är en fantastisk tjej som du ska vara stolt över,med jobb eller utan! Du försöker fylla varje dag med något meningsfullt, som din målning, sömnad, läsning och annat smått och gott.Sträck på dig...Kram Anna-lena
SvaraRaderaTack Anna-Lena för snälla ord!
SvaraRaderaKram Karin
Bry dig inte om den typen av kommentarer eller frågor. DU vet bäst vad som är bäst för dig och du ska göra sådant som du mår bra av! Precis som hon skrev ovanför... Jag är i samma sits. Jag varken kan eller orkar annat just nu... Och jag vill inte heller delge allt, av respekt till en sjuk nära anhörig. Mitt pysslande är min livboj :)
SvaraRaderaHa det så jättegott tills nästa gång!